Kulturarv till salu!

Jag sitter och läser tidningen Antik & Auktion, är inte prenumerant, utan köper den sporadiskt Köpte ett ex. igår.

Läser en artikel om Bernshammars Herrgård, en bergslagsgård som har gått i arv sedan 1700-talet. Reportaget är omfattande med fina bilder såväl exteriört som interiört. Bernshammar är en riktig kulturhistorisk pärla!

Jag citerar från texten.

" Dagens generation är ytterst medveten om sitt ansvar, gentemot en nyfiken allmänhet men också de yngre i släktleden."

Jag riktigt njuter när jag läser artikeln, trevligt med människor i vår tid som har ett kulturhistoriskt engagemang.

Men vänta nu...

Har jag inte sett de här föremålen förut?

Sitter och funderar en stund men kan inte komma på var. Olof kommer ut med kaffe, jag visar honom bilderna i tidningen och frågar. Hur kan jag känna igen föremålen som är på bilderna från Bernshammar?

Olof skrattar till och skakar på huvudet. Sedan upplyser han mig om att vi för bara några dagar sedan tillsammans gick igenom katalogen från Uppsala Auktionskammare.

38 st. föremål från Bernshammars Herrgård säljs nu på Uppsala kvaliteten. 

Många av de fina föremål som jag alldeles nyss sett på bild i Antik & Auktion är nu till salu i Uppsala.

Så var det alltså med dagens generation och ansvar!

Här ovan ser ni två av föremålen från Bernshammar som nu säljs i Uppsala. En skulptur av Johan Tobias Sergel och en helt underbar kallskål i silver från barocktid.

Ytterligare en fin kulturmiljö har skingrats. Stockholms Auktionsverk säljer just nu ut lösöret från Herrgården Biby gård.

Medan vi dricker vårt kaffe berättar Olof  för mig att förra sommaren såldes lösöret från nummer tio i Växbo. En genuin Hälsingegård som gått i arv i generationer, vars lösöre såldes till den småländska och skånska grosshandeln. Lösöre som nu sprids ut i anonymitetens dunkel runt om i världen.
För den som vill se bilder och läsa om nummer tio i Växbo rekommenderar jag en artikel av Sigurd Erixon i Svenska Kulturbilder, del 1 sidan 11.

Jag fortsätter att läsa Antik & Auktion och i slutet av tidningen ser jag en bild på Lars Sjöberg (tidigare intendent på Nationalmuseum) och rubriken "VÅR KULTUR  ÄR TILL SALU"
Jag läser artikeln som handlar om protesterna mot att staten ska sälja flera kulturhistoriskt viktiga byggnader.
Jag citerar från texten då Lars Sjöberg intervjuas.
Varför ska staten äga de här byggnaderna?
- Det handlar om flera av våra mest värdefulla kulturmiljöer och om vem som är kapabel om att ta hand om dem. Ska vi verkligen göra konferenshotell av alla våra fina byggnader? Har du varit inne i ett sådant hotell? Det ser ut som fan inuti. Bara dålig smak.
Kan inte privatpersoner bevara dem lika väl?- Nej, det kan jag inte tänka mig. Jag känner inga sådana, men det kanske dina läsare gör? 

Tänk så rätt den gode Sjöberg har i detta fall. Privatpersoner är inte speciellt bra på att bevara och förvalta kulturegendomar.  Det är så mycket som kan hända på vägen även om intentionen till en början är och har varit god. För mig är det en självklarhet att kulturbyggnader som är i statens ägo, så också ska förbli.

Gratis och lärorikt

För den som är intresserad av allmogekultur och hembygd rekommenderar vi att man besöker våra fina hembygdsgårdar. För oss är det ett rent nöje att stanna upp på en hembygdsgård och samtidigt väldigt lärorikt. På hembygdsgårdarna finns ofta fina kulturföremål som man ges möjlighet att studera på nära håll. Vad som är synd är att hembygdsgårdarna ofta bara är öppna en begränsad tid av året, från midsommar och juli månad ut, så det gäller att passa på. Bilderna som vi presenterar är tagna i Bjästa hembygdsgård, Ångermanland. 

Domarebord från 16- 1700-tal med skinnklädd skiva.!

En grann Ångermanlandsbrud.

Ångermanlandsbrud no. 2.

Barockskåp målat av Thomas Kiempe. Snacka om marmorering!

Skänk av den mytiske och svårfångade "Wåhlberg". Senare målning.

På den övre våningen har man en textilutställning, Här knypplade spetsar, ett hantverk som tyvärr är på utdöende.

Forsbacka Wärdshus ett riktigt smultronställe

Om man tycker om kulturmiljöer är Forsbacka Wärdshus ett riktigt smultronställe. Det ligger inbäddat i en lummig herrgårdspark, har vackra rum och fantastiskt god mat.

Wärdshuset har anor sedan 1782, men mycket om inredningen är från jugendtid. På vägarna i matsalen hänger vackra porträttmålningar, i frukostrummet hänger en stor kollektion kopparstick av William Hogart 1697-1764, en av historiens allra främsta kopparstickare.

I entrén fanns ett fantastiskt fint dockhus, jag brukar  normalt inte gå igång då jag ser ett sådant. Det här var undantaget som bekräftar regeln. Det var ett av de finaste jag sett. Varje rum i dockhuset var genomarbetat in i minsta detalj.

Alla minns väl Astrid Lindgrens "Är du inte klok Madicken", den spelades in i vackra Forsbacka med sin  genuina bruksmiljö.

Forsbacka ligger mellan Gävle och Sandviken. Vill man ha en lugn och ro, äta god mat i vacker miljö ska man besöka Forsbacka Wärdshus.

Ett av rummen i dockskåpet. Ursäkta bildkvalitén på den här bilden men jag får skylla på min morgon trötthet.

Länk till Forsbacka Wärdshus

Hälla 50-tals Café - en pärla i Södra Lappland

Hälla 50-tals Café är en riktig pärla i Södra Lappland. En helt intakt miljö från 1953 är vad besökarna får se. Vi har passerat ett antal gånger men aldrig stannat upp, den här gången var Olof kaffesugen så vi bestämde oss för att stanna. Jag måste medge att det var längesedan jag blev så glatt överraskad, jag har aldrig någonsin sett en så komplett cafémiljö från 50-talet. Detta var till och med bättre än Westerlunds Café vid Höga kusten. Vilken tur att kameran numera är min ständiga följeslagare.

Caféet genomgick en större renovering 1952-1953. Offerten på inventarierna finns fortfarande kvar. Hela inredningen, med bord, stolar, lampor, diskar, kornischer, väggfält, allt är i original. Hela inredningen som beställdes i december 1952 kostade 14988 kr men priset prutades ner till 13000 kr.

Christien Fox  driver Cafeét och bakar allt bröd själv i det lilla bageri som också inryms i byggnaden. Man blir serverad vid bordet. Kaffet bärs ut och serveras ur en liten 50-tals kanna, även kaffekopparna från Linköpings porslinsfabrik är 50-tal.

Har ni vägarna förbi Hällaström besök Hälla Café, som ligger intill Riksväg.90 mellan Junsele och Åsele. Adressen är Åselevägen 22. Hällaström. Jag lovar att ni inte blir besvikna om ni är intresserade av kulturmiljöer.

Några detaljbilder från interiören....

 

På bilden ser ni Christien Fox som äger och driver caféet.

Till och med linoleum golvet är kvar sedan 50-talet...

Så här ser Caféet ut från utsidan...

Offerten sedan renoveringen på 50-talet finns bevarad. Hela inredningen beställdes från Rapid Bolaget i Stockholm.

Jag hoppas verkligen att Åsele Kommun och Västerbottens Museum uppskattar och stöttar detta café, så att det får vara kvar till eftervärlden. En genuin KULTURMILJÖ som bara måste bevaras!

Hälla Café har en facebooksida. Om ni klickar HÄR kommer ni dit.

Bilder från förr....

Gamla vykort är ett populärt samlarområde och jag  förstår varför. Det är riktigt trevligt att titta på gamla bilder, speciellt roligt är det med bilder som visar miljöer som inte finns idag.

Här följer några bilder från Skellefteå

Bägge dessa bilder föreställer torget i Skellefteå.

Här är två bilder från busstorget i Skellefteå.

Skellefteå Campingplats

Här är två bilder från Sollefteå. Sollefteå

Två bilder från torget i Sollefteå

Där själen kan få ro.....

Det är i öppna landskap och nära havet som Ulf Lundell vill bo, för att själen ska få ro. I mitt fall är det inte nära havet utan nära fjället i Röros som själen kan få ro. Det är så mycket stress runt omkring oss i vardagen, så jag tror att vi måste ha ett litet andningshål, och för mig är det Röros.

Röros ligger i Sör-Tröndelag och är en av Europas äldsta trähusstäder, och en av få gruvsamhällen som finns på UNESCOs världsarvslista. 

Där tiden har stått stilla.

Nu när vinterkylan faller  som ett täcke över oss, kan jag inte låta bli att drömma om att det kommer en sommar igen. Jag städade  datorn igår kväll och fick syn på dessa sommarbilder, som är tagna i en liten by i Piteå Lappmark. En by där tiden helt har stannat upp. Byn heter Gallejaur och ligger precis på gränsen mellan Västerbotten och Norrbotten, tillhör Piteå Lappmark och Arvidsjaurs Kommun. Idag är Gallerjaur ett Kultur och Naturreservat, ett vackert sådant. Har ni vägaren förbi uppe i norr, sväng in till Gallejaur och njut av stillheten och den vackra miljön. Ni kommer inte att ångra er.

Vill ni läsa om Gallejaur gå in på den här sidan.  Gallejaur

En Kulturbyggnad i Vilhelmina

Alla som har varit till Vilhelmina har säkert lagt märke till den byggnad som Stenmans Konditori huserar i. Det var Roland och Barbro Stenman som gav konditoriet sin prägel och sitt namn. Paret drev konditoriet fram till 1982. Sedan dess har det varit flera olika ägare. Men byggnaden har fått behålla sin särpräglade exteriör. Även inne finns spår av 60-talet.

Kjell Wretling som bl.a varit stadsarkitekt i Umeå är mannen bakom mästerverket, som ritades 1964. Byggnaden är ett riktigt barn av sin tid. Kjell var äldsta sonen till den kände möbelfabrikören och konstnären Otto Wretling. De flesta som är intresserad av designat 1900-tal har nog stött på Otto Wretling och hans Idealbord. Även Kjells bröder var konstnärliga och kreativa. David var skulptör, Stig var konstnär, Bo byggde lutor och gitarrer.

Lägg märke till det vackra trappräcket i smide och glas.

Stenman Konditori från baksidan.




Idealbord av Otto Wretling,. Bordet brukar klubbas för höga belopp, även om man de senaste åren har kunnat skönja en viss prisnedgång. Bilden är lånad av Bukowskis där detta bord såldes.

 

Stig Lindberg och Vicke Lindstrand i Umeå

Sedan jag började blogga får kameran alltid följa med. Jag ser på omvärlden med andra ögon. Jag ger mig själv tid att titta på saker som jag tidigare bara rusat förbi. Vi var i Umeå och levererade några möbler. Vi stannade då till vid  fontänen på Renmarkstorget i Umeå. Jag har passerat den mängder med gånger, men aldrig tittat ordentligt på den. Det är ett riktigt fint konstverk, av en av landets mest folkkära konstnärer. Fontän, som också är konstverkets namn har alltid funnits där, så länge jag minns. Sedan 1976 har den prytt Renmarkstorget. Upphovsmannen är Stig Lindberg som själv hade sina rötter i Umeå. 

Jag måste också visa Grön Eld av Vicke Lindstrand är en av mina absoluta favoriter när det gäller offentliga konstverk. Den pryder Järnvägstorget i Umeå. Idag är torget en enda stor byggarbetsplats, så ni får ursäkta de röriga bilderna. Grön eld uppfördes 1970 och var då med sina 9 meter världens största glasskulptur. Den väger hela 45 ton och är tillverkad av 3000, 9 mm glasskivor som är limmade. Glasskivorna är tillverkade av Emmaboda glasverk.

Efterkrigstidens heliga ko - Automobilen - Bensinmack från 50-talet

En hälsning från vår vän Lars i Åsarna som har Inlandsloppan.

Bensinmacken som i stort sett har stått orörd sedan 50-talet finns i Jämtland, i byn Skålan på väg mot Ljungdalen. Det finns inte så många liknande miljöer kvar. Nog var det bättre förr. Jag tänker på servicen, mackägaren stod till förfogande dygnet runt. Var alltid redo att ställa upp för en bilägare i nöd. För att inte tala om att man kom ut och tankade bilen, tvättade rutorna och kontrollerade lufttrycket i däcken vid behov. Dessutom hade man en verkstad och ett relativt bra reservdelslager. Rundsmörjning var något man kostade på bilen lite då och nu på den tiden.

Hans Hedberg - En mästare på keramik

Hans Hedberg föddes 25 maj 1917 i Köpmanholmen som ligger strax söder om Örnsköldsvik. Han avled 27 mars 2007 vid en ålder av 89 år. Efter kriget flyttade han till sydligare breddgrader, först till Italien och sedan till Frankrike och Biot, som blev hans hemvist i över 50 år. Han skapade unika keramiska verk, sin inspiration hämtade han i naturen. 

Den stora utmaningen för hans Hedberg var glasyren. Han skapade fantastiska glasyrer. Picasso kom på besök för att se hur Hedberg gjorde, Chagall gick i lära under 3 månader, han lärde sig aldrig göra så fina glasyrer som Hedberg.

I Örnsköldsvik på Mittuniversitetet finns Hans Hedberg museet. Det är där som nedanstående fotografier är tagna. Hans Hedbergs första äpple såg dagens ljus i mitten på 70-talet och jag skulle inte ha något emot att äga ett sådant. Det behöver givetvis inte nödvändigtvis vara ett äpple, jag kan också nöja mig med något annat av hans alster.

Han var en fantastisk "pottmakare" som han så skämtsamt kallade sig själv. Titta och njut av de  underbara skapelser som han har gjort.